jonnaemeliee

Just nu för sekunden så känner jag att det inte spelar någon roll att jag tvingade mig upp ur sängen i morse, gick till skolan, insåg att killarna i våran klass inte hade gjort uppgiften, hade tre håltimmar och kunde alltså ha sovit ett braa tag till (!) för på sista lektionen fick jag ett samtal som gjorde att jag kunde förlåta det förflutna helt, hehe, för JAG HAR FÅTT SOMMARJOBB! :D:D tacktacktack! älskar mitt liv just nu.

Nu ska jag ta en lång powernap innan jag drar ner till Stålringen för att kolla på fotbollsmatch med Moa, Leo och Fanny!

På återseende!

"Tjena bloggen" det var ett tag sen sist! kände för att skriva av mig lite om en sak som jag bär inom mig vareviga dag och som är lite mer riktad till några speciella. men iaf, kom och tänka på min gamla fina blogg.. så that's it!

Jag är egentligen ingen sådan som vill publicera om mitt privatliv men var bara tvungen att skriva av mig efter allt som händer.
För 2,5 år sen vart jag tillsammans med en kille, R som jag skulle kunna döda för. Han var min första, största kärlek och jag har såå mycket minnen tillsammans med honom, både bra och dåliga såklart, men mest bra.
Vi satt nästan ihop och allting var galet bra. Men för ungefär 5 månader sedan började jag känna att något inte var som det skulle, jag började tappa känslorna mer och mer men det blundade jag för, tänkte att det skulle gå över om vi var ifrån varandra ett tag vilket det inte gjorde, jag berättade allting för honom och han vart knäckt. Inte så konstigt eftersom att han fortfarande var tokig i mig. Jag hade gått under jorden om det vart ombytta roller. Men nu var det alltså jag och tiden gick, ungefär en månad efter jag berättat som det var så gjorde vi slut, då hade vi vart tillsammans i 2 år och 3 månader.
Efter det var ingenting som det skulle vara, allting var så konstigt och jag övervägde flera gånger på att ta tillbaka honom men något höll mig tillbaka för jag ville inte göra något förhastat när jag inte var säker på hur jag kände, ville såklart inte att han skulle behöva gå igenom samma sak igen. Varje gång jag såg eller skrev med honom fick jag grymt dåligt samvete och låg vaken hela nätter och bara tänkte på hur det kunde ha blivit som det blev.
Efter ett tag började jag skriva lite med en annan kille, någon som också hade problem, han lyssnade på mig och jag lyssnade på honom. Han gjorde mig glad och det var det jag behövde, något eller någon som gjorde mig glad. Vi är fortfarande jättebra vänner, men känner mig inte redo för något mer än det. (Som spåkulan säger så måste jag dejta några fler innan jag bestämmer mig ;))
Men iaf, jag kom och tänka på R igen, hur jag kunde göra såhär mot honom när han mådde så dåligt? Mina kompisar sa hela tiden att jag måste göra det som känns bäst för mig, men jag kunde inte det, jag är en sådan människa som alltid tänker på alla andra före migsjälv, vilket är både bra och dåligt.
R fick reda på allting om honom jag skrivit med och vart på en gång ledsen och besviken, såklart. Kände mig så hemsk men båda är en stor del av mitt liv och jag kunde inte bara välja bort någon. Och egentligen, av vilken anledning skulle jag göra det när jag inte ens är tillsammans med R längre. Men iaf, jag bor som sagt i Hofors, tycker inge illa om Hofors men alla invånarna här har väl inte riktigt ett eget liv och sköta utan bara måste lägga sig i andras liv lite smått sådär också! Fine, förstår att det är väldigt roligt att berätta för R varje gång ni ser mig tillsammans med "den andra", men egentligen, av vilken anledning vill ni att han ska må sämre genom att hela tiden berätta för honom vad som händer i mitt liv. Jag kan inte bara sluta leva för att R fortfarande tycker om mig, jag älskar honom på alla sätt och vis, men inte som mer än en kompis, min bästa kompis. Han vet redan att jag träffar en annan då och då, men han vet också att jag inte är tillsammans med någon, eller är "kär" i någon. Jag gjorde ju faktiskt slut med honom och jag tycker det bekräktar rätt mycket, eller har jag fel?
Jag umgås iaf med "den andra" för att jag trivs i hans sällskap och för att jag vill ha en killkompis som det verkligen går att prata med, känns ju inte rätt att prata med R om R om ni fattar vinken.
Jag och R är iaf jättebra kompisar även fast jag vet att han hoppas på att få höra dom där orden varje dag, "jag vill ha dig tillbaka". Det finns ingen annan kille som vet så mycket om mig som R vet, han kommer alltid ha en så jävla stor del i mitt hjärta, (kunde inte uttrycka mig bättre) och jag kommer alltid älska honom för den han var, är och kommer bli, no matter what.

Sååå nu vet ni, slipper ni fundera mer på det.